Sagan om Romelus
                                     
2004

Allt började en dag i slutet av maj år 2004. Vi hade tidigare haft en taxflicka, Sessan, en schäfertik, Candy och en schäferpojke, King. Efter Kings död bestämde vi att nu skulle vi inte ha fler hundar, men redan efter sex månader blev längtan för stor, jag satte mig vid datorn och sökte efter schäferkennlar som hade valpar, och en av de första jag träffade på, var Tvärängens Kennel i Rångedala. Jag ringde upp Dan Lindqvist och jovisst, han hade valpar tilll salu. Han undrade hurudan valp jag ville ha. "En hane, mörk, stor och med mycket motor i" och ni kan tro att jag fick vad jag bad om och lite till. Midsommardagen 2004 for vi till Rångedala för att hämta nytillskottet i vår familj. Väl framme träffade vi Dan med fru Maj-Lis, två underbara människor med hjärtat på rätta stället. Där fanns även en tredje person med sin hund, Marjatta och schäferflickan Ida. Oj vad jag är glad och tacksam att hon var där, för hon har blivit en av mina allra bästa vänner. Till Marjatta kan jag vända mig när jag behöver stöd och råd, inte bara när det gäller hundfrågor, hon ställer alltid upp. Sådana vänner skall man vara rädd om, det finns inte så många. Och så hade hon ju med sig Ida, en underbart vacker och väluppfostrad schäferflicka, och tillika Romelus mamma. Färden hem till Åhus gick bra, och Romelus blev snart hemtam i sin nya miljö. Han var och är en mycket nyfiken  och totalt orädd liten vovve, som intog allas hjärtan med storm. Vi började så smått med träningen redan när han kom till oss och i augusti började valpkursen. Matte skulle gå på kurs med vovven, men det blev husse redan efter en vecka, för matte bröt en tå, och på den vägen är det fortfarande. Hans huvudsakliga intresse på valpkursen, var att leka med de andra hundarna eller att jaga kaniner, men när det närmade sig slutet på kursen, började han förstå att han skulle göra, vad husse sa åt honom att göra. I september månad var det valpträff i Rångedala. Oj vad roligt det var att träffa Romelus syskon med förare samt inte minst Ida med förare. Vi fick kontakt med Jonas, som äger en av Romelus bröder. Romeo heter han och är underbart vacker. Den kontakten finns fortfarande kvar, vi jämför ofta våra vovvar, och det märks mycket tydligt att de är syskon.

2005
 Våren 2005 började vi på allmänlydnad, det gick hyggligt, fortfarande var kaniner och rådjur intressantare att jaga än att sitta kvar när husse bad om det. En kväll slet han sig från husse och jagade två rådjur. Han var borta i två timmar innan vi hittade honom. Husse hittade honom på en skogsstig, han var så trött att han inte orkade gå fram till bilen.

En strålande sommardag i juli 2005 fick vi besök av Marjatta med Ida och Jonas med fästmö Camilla och Romeo. Schäfermamman Ida och sönerna Romelus och Romeo, två ungtuppar i könsmognadsåldern. Hur skulle det gå? Blir det morrningar och kamp om rangordningen? Nej, helt enkelt ren och skär glädje över att träffas, jag tror banne mej att de kände igen varandra. Det blev en helt fantastisk dag, hundarna lekte och jagade bollar på vår gräsmatta, Ida kom in till mig i köket då och då och fick en liten smakbit av maten. Marjatta visade oss lite uppletande och Romelus klarade det riktigt bra för att vara första gången. Det blev en underbar dag som jag bär med mig i minnet, och jag hoppas att vi kan göra om det i sommar. När hösten kom åkte vi återigen till Rångedala, denna gång för att göra MH-test på en del av valparna i kullen. Vi var jättenervösa, men det hade vi inte behövt vara, för Romelus klarade det galant. Vi var mycket stolta över vår vovve. Efter testet åkte vi till Tvärängens Kennel för att hälsa på Maj-Lis och titta på deras nya valpar. Oj, vad jag gärna hade velat ha en med mig hem, men vi har ju Romelus och skall lägga vår fritid på att göra honom lugn, lycklig och harmonisk. Under hösten 2005 gick husse och Romelus på ytterliggare en kurs i Lydnad. Fortfarande var han för lite koncentrerad på vad han skall göra, dyker det upp en kanin är den intressantare än husse. Vi får träna lite mer kontaktövningar. Han har även gått en spårkurs om lördagarna, det har gått bra, han tycker det är jätteroligt, men han går gärna med nosen lite för högt. Blir säkert bättre även detta, vovven är ju bara 1,5 år gammal..

2006
År 2006 började med operation för Romelus, vi beslöt oss för att kastrera honom, dels för att hans ena testikel låg uppe i buken och dels för att få honom lite lugnare. Operationen gick bra, han återhämtade sig snabbt, men det där med att lugna ner sig har vi inte märkt något av ännu (mars månad). Vi spårar med honom varje lördag tillsammans med en entusiastisk ledare på klubben, för det mesta går det bra, ibland irrar han lite väl mycket i spåret, men det kommer nog att bli bättre med tiden. Vi hade tänkt att anmäla honom till en lydnadstävling i vår/sommar, men nu vet vi inte hur det blir. Han började nämligen  en kurs i mars månad och det gick inte så bra, han morrade åt ett par ledare som försökte klappa honom. Vi vet inte vad det beror på, han har aldrig gjort så förut, vi skall verkligen försöka gå till botten med problemet och förhoppningsvis rätta till hans beteende.
Påskafton fick vi besök av Marjatta, Rickard och Ida. Vi hade släppt ut Romelus i hundgården inför besöket, eftersom det är mycket skärpa i honom, och han skäller oerhört när det ringer på dörren, så vi ville ta emot våra gäster i lugn och ro. Men vi fick allt hämta in vovven när gästerna anlände, och tänk, Marjatta vet precis hur man skall ta en sådan vovve. Hon gav oss också lite tips och råd hur vi skall göra med vovven för att minska skärpan i honom vid sådana tillfällen. Ida, som är dräktig med sin andra kull, sa också ifrån , när Romelus var lite för påträngande mot henne, och Romelus tydde hennes signaler bra, han gick undan.
Vi gick ut en lång runda i skogen med vovvarna, och passade också på att träna lite när vi passerade vår träningsäng. Vi fick värdefulla råd av Marjatta vad gäller träningen, och hon hade även skrivit ut de olika momenten i Lydnadsklass 1 till oss. Marjatta är en ovärderlig tillgång för oss, önskar att alla valpköpare hade en sådan uppfödare.
Efter maten satt vi länge och pratade,  Marjatta och jag, känns  som om jag har känt henne i evigheter. Framemot kvällen blev det åter en promenad med vovvarna, sen var det dags för våra besökare att åka hem. Vi skall försöka att göra om detta, och även då få med flera vovvar från Tvärängens R-kull.
Sedermera har vi praktiserat alla råd och tips vi fick av Marjatta. Vovven har blivit lugnare vid signal på dörren och träningen går alldeles utmärkt.
Kursen avslutades med ett prov i Lydnad 1, det gick så där, vovven skötte sig rätt så bra, men föraren missade ett par moment, det är väl sådant som kan hända, när man prövar på det för första gången, men vi jobbar vidare, och till våren 2007 skall vi tävla på riktigt, då har både vovven och föraren lärt sig mer.
Sommaren 2006 har ju varit otroligt varm, så träningen med vovven har skett efter klockan nio om kvällarna, och spårkursen på lördagarna har legat på is.
Den 5 augusti var det dags för en träff igen, från början var det tänkt bara Jonas med Romeo, men Romeo finns inte bland oss mer, han fick somna in den 28 juli befriad från all smärta, så Jonas kom med sin nya hund, en vorster som heter Buster, uppfödaren Dan kom med en valp från U-kullen, Undra 12 veckor gammal. Ytterligare en valp från U-kullen kom, Urax 12 veckor gammal, och till min stora glädje kom också min kära vän Marjatta med mamma Ida, vad vore en valpträff utan Marjatta, absolut ingenting. På grund av sin mors död, fick Marjatta avbryta sin långa resa österut i förtid, därför kunde även hon vara med på vår träff. Samvaron mellan vovvarna gick alldeles utmärkt, Ida sa ifrån på skarpen till sin tonårsson som lydde direkt, och de vuxna vovvarna Ida och Romelus var jättefina mot valparna. Undra och Urax blev naturligtvis jätteglada över att träffa mamma Ida och vice versa.Dan gav oss ytterligare lite tips hur vi skall hantera vovven vid signal vid dörren, alla tyckte att våran vovve var mycket vacker, men skärpan i honom skulle vi försöka få ner, vilket vi också jobbar på.
I höst jobbar vi vidare med spårkursen varje lördag, lydnaden kör vi själv nu och det går bättre för varje dag, så visst har träningen gjort nytta på vår guldklimp.

Hela hösten har vi fortsatt med spårningen om lördagarna, och lydnadsträning med husse minst fem dagar i veckan. Allt har gått bra, vovven är betydligt lugnare, han tyder våra signaler mycket bättre och vice versa, det gäller ju även för föraren att tyda vovvens signaler.. Fortfarande är det så att han kan morra och även visa upp sina vackra tänder åt främmande människor, som försöker klappa honom, vet inte om vi någonsin kan få bort detta beteende, det är kanske bara att acceptera att så fungerar våran vovve, men det kan ju ställa till problem t.ex. vid en tävling då domaren vill titta på hans tänder. Tanken är ju att vi i vår/sommar 2007 skall ställa upp i en tävling med vår guldklimp

2007
År 2007 gick helt i träningens tecken, vi tränade Lydnad minst 4 dagar i veckan och det har gett resultat.
Han kan alla momenten utmärkt, så lydnaden är verkligen befäst hos vår vovve nu, Snabbt och säkert sätter han allt kanonbra, och dessutom har han blivit lugn och harmonisk. Det enda som vi inte lyckats få bort, är jakten på kaniner, då är han fortfarande blockerad för våra kommandon, men vi ger inte upp.
Vi har också haft besök under det gångna året av hundkompisar. Ida och Casper med matte Marjatta och vännen Rickard, bodde hos oss i en vecka under sommaren. Det blev mycket träning och lek med vovvar
denna veckan. Även Helen med vovvarna Herax och Dilo kom på besök en av dessa dagar, så totalt var det 5 vovvar som tränade och lekte hos oss.
Vi har också hittat ett underbart pensionat till vovven, där han tillbringade 3 dagar under hösten. en liten
kontrovers blev det, när en kvinnlig veterinär var där i ett annat ärende, Romelus hade ett litet sår på bröstet och gick därför med tratt på sig, veterinären ville titta på såret, men se det ville inte vovven. *Hit men inte längre* sa han, reste på svansen och morrade åt henne, men Kennet som driver pensionatet, fick snabbt ner vovven igen. Romelus är ju inte speciellt social mot människor han inte känner. han vill gärna komma fram själva och bekanta sig med folk, innan han accepterar att bli klappad. Förutom den incidenten gick det bra på pensionatet, vi har numera sagt till Kennet att om han behöver uppsöka veterinär under vovvens vistelse där,
skall han ha munkorgen på. Vi har den alltid på när vi besöker veterinären, fastän vovven känner henne.
vi tar det säkra före det osäkra, det kan ju göra ont på vovven och då blir den spontana reaktionen, att han försöker bitas, det är helt naturligt.
Vi är nöjda med vovvens framsteg under detta året. Vi har också bestämt oss för att inte ställa upp i någon lydnadstävling med honom. han är inte tillräckligt social för det, vi tror inte att han hade tillåtit en domare att titta på hans bett och tänder.
Sen känner vi att vi inte behöver bevisa något för oss själva, det räcker gott med den vardagslydnaden som Romelus besittter idag.

2008
I början av år 2008, tillbringade Romelus en vecka på pensionatet DogPro. Det gick alldeles utmärkt.
Kennet hade till och med varit ute och cyklat med honom, vilket vi hitintills inte klarat av, vovven har blivit så arg att han har bitit sönder däcken på cykeln när vi har försökt. Kennet gav omdömet *mycket lugn, fin och social schäfer* om Romelus, vilket gjorde oss mycket glada. Allt vårt arbete har tydligen gett resultat.

fortsättning följer.......